Psykolog Emma

Det finns många olika teorier om skam, och de perspektiv jag valt här  hoppas jag kan bli något som blir användbart för Dig här och nu och på sikt. 

Ett barn som kommer till världen har sitt självklara, absoluta värde. I ett gott möte med världen får vi med oss den upplevelsen ut i livet. Vi kan hantera våra misslyckanden och återupprätta självkänslan när den fått sig en knäck. Som den får för alla då och då. I ett möte som inte blir optimalt blir det svårare att själva inse vårt absoluta självklara människovärde. Det försvinner då i skammens dimma.

Det finns en indelning av skam i "röd" och "vit". En indelning och benämning gjord av Else-Britt Kjellqvist

Den röda skammen är den konstruktiva skammen. Att vi inte går på stan nakna även då det är värmebölja. En sund skam som hjälper oss i samvaron med andra. (En skamlös person skulle kunna gå på stan naken och inte bry sig alls.)

Den vita skammen är det vi bär när självkänslan svajar. Det kan vara mer eller mindre medvetet. När vi inte kan se att vi Räcker Till.

På ett sätt är det kanske väldigt enkelt. Smärtsamt enkelt. 

"Skam är sorgen att inte uppleva sig älskad", sa en lärare precis i början av psykologprogrammet. Jag har kommit att tänka att hon har väldigt rätt.

Skam är något vi kan uppleva och bära- som kommer till i mötet med en annan människas bristande respons på vårt känslomässiga behov. Det gör förtvivlat ont. Otänkbart ont. 

Jag tycker att skam är en stor del i mer eller mindre all psykologisk/psykiatrisk problematik. Antingen vi har alldeles för mycket av den eller för litet. Vi behöver lagom mycket. 

I depression är den en stor del, liksom i ätstörningar och "perfektionsstörningar" av olika slag. Även i narcissism - där skammen är fullständigt obärbar och måste regleras med att få andra att känna skammen man själv inte klarar att bära. 

Att inte Vara nog. Inte vara värd kontakt och kärlek. Inte vara värd en annans välkomnande med Allt man är och Allt man bär. 

En definition av skam är: Skam är känslan av att trasas sönder i mötet med en dysreglerande Annan. 

Att den du är beroende av för din existens inte kan möta Hela Dig. 

Vi lär oss vilka vi är i mötet med våra föräldrar. När vi inte möts där vi Är- I vår ilska, sorg, rädsla eller glädje - lär vi oss att en del delar av oss kommer leda till avbrott i den livsviktiga relationen till en förälder. 

För att överleva upplevelsen av skam kanske vi isolerar eller undviker vissa delar av oss. Signalen är att "Hela jag får inte finnas. Jag får bara finnas psykologiskt på vissa villkor."

Något vi inte tänker på i vardagen - men som ibland kan bryta igenom.

I en sund uppväxt har vi alla mött stunder när föräldrar sagt ifrån, satt gränser och varit tydliga med när vi brutit mot dem.

Men - sedan har relationen reparerats. Vi har vetat att även när vi klantar oss är vi ändå älskade som individer. Vi får lov att bli ledsna, arga, glada mm och förlorar aldrig den livsviktiga kärleken. I bästa fall av en förälder som inte enbart satt gränsen men som även satt ord på vad vi känner (skuld, ilska, frustration, besvikelse mm) och orkat böra skulden det kan innebära att frustrera sitt barn. 

I en mindre sund uppväxt har sådana upplevelser av att ha förlorat förälderns uppskattning inte följts av reparation. Föräldern kanske inte alls är medveten om det hela. Alltid när vi är arga eller ledsna möts vi av undandragande av relation och kontakt. Det leder förutom otroligt smärtsam skam till att vi även får svårt att reglera andra känslor. 

En del som levt med stor inducerad skam agerade ut som barn. Förmågan att reglera aggressivitet blev outvecklad. Ju mer de sedan hörde att de skulle skämmas - desto mer agerade de ut. På grund av oförmågan att stå ut med just skammen. 

Här hade utmaningen för vuxenvärlden varit att se bortom barnets beteende och fundera på vad det stod för.

Andra var väldigt skötsamma och enkla. Men kanske senare utvecklade olika former av psykisk ohälsa - depression, ätstörning, ångestproblematik. (Vilket kan vara en signal om att de känslor man bär - är på väg till ytan men skammen blir för stor och känsloregleringen är otränad.)

Det som kan hända är då att vissa delar av oss gömmer vi. För andra och oss själva. 

Det blir default. 

Så när du när skam - känslan av att inte vara värd - så tänk på detta: Vad har jag varit med om? Vad hade jag behövt för att känna och tro på mitt självklara människovärde? Vilka känslor har blivit förseglade med skam? 

En sån här process är smärtsam. Så är det.

Men det är görbart.

Behöver få ta tid - men är görbart.