Psykolog Emma

Fredag och jag är ledig.

Tänkt på anknytning veckan som gått.

Otrygg sådan framför allt.

Oavsett vilken otrygg form så har relationen till föräldern blivit svårhanterbar. 

Kanske har min förälder varit avvisande när jag varit svag, eller oberäkneligt nära eller kanske farlig. I alla fall så är barnet utlämnat till förälderns mönster eller bristande mönster av kontaktförmåga. Den kontaktförmågan som är så viktig för barnets överlevnad. 

Den där kontaktförmågan eller brist på densamma tror jag kan vara lätt att förväxla med förmåga till kärlek.

Kan en avvisande förälder älska mig? 

Ja. Det kan den.

Men det kan vara väldigt mycket svårare att uppleva det - pga förälderns bristande kontaktförmåga.

Detta är det sorgliga, tänker jag ibland. En förälder som älskar sitt barn men som inte får barnet att känna det. Som inte Kan möta sitt barn.

Ibland går det bra ändå. Ibland tar det många år som vuxen innan man läkt såren av missmatch/kontaktbrist med sin förälder - och förmått ta in att vederbörande älskade en. Det kräver oerhört mycket och är omöjligt för ett barn. Det kräver att man kan som vuxen kan omfamna Hela sig med Alla sina delar. 

Ibland tänker jag att Detta är mitt jobb. Vara en möjlighet för människor att kunna omfamna alla sina delar eller vara en möjlighet till sann kontakt mellan förälder och barn. På barnets villkor.

Ha en fin helg alla!